.png)
FEMES SKANDALÖSA STRAFF AV SKVALLERBYTTAN ABBY, ELLER HUR MÅNGA MUNNAR KAN JAG ÖPPNA I DIG INNAN DU TYSTNAR
Roberto Chu Maravi
Hur många munnar måste jag öppna i dig för att du ska tömmas på ord, för att du ska sluta tugga på min familjs efternamn och spotta ut det tandlöst? I århundraden har jag hört samma skvaller klätt i olika dräkter, jag har sett kronor rulla och bröd torka i folkets händer, jag såg Marie Antoinette lära sig vad ett rykte vägde (i form av en bakelse) när hennes hals blev vedergällning och torget bestämde hennes stund, och ändå kommer ni tillbaka med era: «överdriv inte», «det var bara ett uttryck», «det är bara rykten, Henrietta Bowers», och jag sluter ännu en mun i ditt ansikte med saliven från ett uråldrigt tålamod, för jag har levt länge nog för att veta att giftet inte byter flaska. Ett kvävt gnäggande i halsen är fortfarande ett gnäggande. Men du frågar igen:
—Vad dricker du?
—Det är inte Coca
—Alkohol?
Och jag föreställer mig din mun
i sjöar förseglade
av is där fiskar
trängs vid portar
av silver och söker luft.
Och utan att höja rösten säger jag:
—Sluta tala illa om min familj.
—Sluta tala illa om min familj.
—Sluta tala illa om min familj!
—Min bror är bara ett barn.
—Min sexualitet är inget ärende för utredning.
—Min läggning är inget brott.
—Ja, jag är homosexuell, och vad angår det dig! —och varje påstående driver in en nål i din lilla hjärna, för också minnet blöder, för jag har sett alltför många sanningar slitas loss för nöjes skull och alltför många tekoppar kallna medan historien gör inventering; därför fortsätter jag att öppna munnar tills din lär sig tystnaden, inte av rädsla för ditt gnäggande, utan av utmattning. Och medan dagen skiftar färg, isen ger vika och universum envisas med att stänga in mig, ryktets och berömmelsens gudinna, i kroppar av siden, även när de dina åter talar om samma sak bakom en annan mask, med en annan mun...!, frågar jag dig:
Hur många munnar måste jag öppna på dig innan du äntligen börjar tiga?
***
När Abby satt på engelskalektionen och räckte upp handen för att läsa med sin säregna, flöjtliknande röst, talade en annan röst först — hennes egen, men inte en som föddes ur munnen under näsan och ovanför hakan. Nej. Det var hennes vänstra axel som med oanständig tydlighet sade:
—Jag fuskade på det senaste provet. Det var lätt! Den tjocka, otrogna läraren var distraherad och pratade med sin boyfriend.
Oförskämdheten åtföljdes av ett lågt sorl, ljudet av stolar som flyttades och skrivhäften som slogs igen, medan blickar sade ”jag kan inte fatta att du sade det där” och en viskning suddades ut — bland lärarens försenade reaktion — till ett ”Hur kunde du säga något sådant, Abby...?”
—Hills!, vad sade du, din snorunge?! —Lärarinnan vände sig om, med spänd nacke och hård käke, för att göra slut på den sista resten av morgonens lugn.
—Nej... inte jag... —Abby öppnade munnen för att neka, men en annan röst hann ut ur en annan del av kroppen:
—Jag har fuskat tillsammans med de här små asen via mobilen på mer än tre prov i rad.
Då skrattade några nervöst medan andra slutade le: Marcos såg ner i golvet; Laura fäste blicken på väggen; klassrepresentanten blev röd ända upp till öronen.
—Det var inte jag, fröken Gertrude, jag svär...! —sade Abby och förnekade allt.
Men hennes röst fortsatte, oberörd, utan tillåtelse:
—Marcos gömmer svaren i locket på pennfodralet.
—Laura raderar namn ur det digitala registret.
—Klassrepresentanten säljer läxor på torsdagar.
—Nina gråter på toaletten under rasten.
Skratten dog ut och bara den rena ilskan återstod: bänkar som slogs, någon som sade nu räcker det, någon annan som skrek håll käften, din subba. Abby visste inte vad som hände; hon kände pulsen i halsen och sade:
—Det var inte jag, jag svär.
—Precis som den här subbans döve, blinde och bedragna make —avbröt hennes andra röst återigen, illvilligt. Och den här gången spottade lärarinnan ur sig hela ordet:
—Du är en jävla snorunge.
När paniken över den förödmjukande situationen grep henne började Abbys hud spricka upp i kanter av röda läppar (som om en pervers och vild kirurg avsiktligt hade gjort det med ett smutsigt snitt från en skalpell): de första visade sig på hennes kinder. Stinkande. Kallbrandssjuka. Sedan kom en på höger hand och ännu en i sidan; sprickorna hade blivit munnar. Var och en med sina egna kariesangripna tänder och salivdränkta tungor som började tala samtidigt:
—Delly kommer för sent
för att herr Höst hyr henne
per timme och lämnar löv i hennes hår.
Perry byter åsikt som ett fönster
tänt, släckt, tänt, släckt
och ingen vet om det är tecken på sömnlöshet
eller schizofreni efter moderns slag.
Marcos mamma talar om ekonomi,
men betalar med ljumma mynt
och påhittad ränta.
Fröken ler, titta på henne,
ett litet lamm med ullhalsduk
hon svär natten trohet
och hyr ut skymningen.
Berrys kusin sjunger
sånger gamla som Metusalem
men tar fel på strofen
eftersom minnet
tog tjänstledigt.
Venecias pappa
lånar från banken
och lämnar dessutom tillbaka det
illa vikt.
Och jag talar så,
stickande som en nejlika,
för ingen gav mig näring
av smekningar som barn
och när jag talar skär jag ibland,
men jag vill kyssa
och lämna spår
även om jag släcker fönstret
och låtsas att
det
inte
var jag.
Lärarinnan såg inte munnarna: hon hörde bara deras verkan och skadan, den som överlämnade Abby åt rädslan:
—Det är inte jag, jag svär, jag är inte sådan! —Det osammanhängande skriket fick hela klassrummet att rygga tillbaka. Flickan reste sig med händerna om huvudet och rusade ut ur klassrummet medan hon knuffade upp dörren. Bakom henne ropade lärarinnan hennes namn:
—Abby! Abby, kom tillbaka genast!
Två av hennes vänner, Verónica och Luciana, sprang efter och ropade också på henne; de lämnade klassrummet bakom sig, fyllt av vrede, lössläppta hemligheter och en mun som inte längre visste hur den skulle stängas.
—Abby! Lilla Abby! —De unga kvinnorna hann upp henne längst bort i korridoren, intill skåpen. Abby föll ihop mot dem:
—Flickor, herregud, flickor. Det finns munnar, det finns munnar i min hud och de där fruktansvärda tungorna. Kan ni inte se dem? Titta, titta. Säg att jag inte är galen, att jag inte är den enda som kan se dem. Snälla, Verónica, säg det. Luciana. Hjälp mig! Få det att sluta, snälla —hon omfamnade dem med den förtvivlade brådskan hos någon vars förstånd stod på spel.
—Lugn, Abby, se på mig —sade Verónica—. Andas med mig. Det måste bero på det som hände för några dagar sedan. Det är över. Han får inte komma nära dig igen.
—Du är inte ensam —tillade Luciana—. Det där är över. Det är slut nu. Jag lovar. Vi finns här för dig.
Vännerna slöt armarna hårt om henne, deras andetag korsades, och de upprepade:
—Allt kommer att bli bra. Allt är bra.
Var det det?
Det var då Abby såg vännernas hud öppna sig i små springor; nattliga tänder sköt fram ur underarmar, halsar och nyckelben. Munnar. Hål som bara spydde ur sig Hills gälla röst, med samma diktion, med samma darrning utan pauser:
—Verónica tar droger före mattelektionen.
—Luciana stjäl hostmedicin ur sin mosters medicinskåp.
—Verónica rymmer hemifrån.
—Luciana skolkar för att kyssa Rob.
De tre ryckte isär: de hörde rösterna, tydliga, nära. Alltför nära. Påträngande...
—Håll käften —sade de nästan samtidigt.
...Trakasserande.
—Vi hör dig högt och tydligt, håll käften.
...Föraktliga.
Abby skakade nekande på huvudet, med hela kroppen och med darrande händer.
—Jag kan inte stoppa dem —sade hon, och i samma ögonblick spred sig ryktena till avlägsna namn:
—Mateo säljer läxor. —Camila fuskar med fotografier. —Diego stjäl mobiltelefoner. —Irene är borta på måndagar.
Smärtan steg mot tinningarna, ett våldsamt tryck; Verónica grep sig om huvudet och Luciana bet ihop tänderna.
—Sluta! —bönföll de—. Det räcker, Abby! När det inte verkade upphöra grep de tag i henne, täckte hennes mun med händerna, höll fast hennes armar och skakade henne; de började slå henne för att få henne att sluta, inte av vrede... Naturligtvis inte. Bara några sekunder tidigare hade de sagt att de tyckte om henne; det var inte av vrede, för trots allt älskade de henne... De slog henne bara för att finna lindring, för deras huvuden värkte och oväsendet tog aldrig slut.
Abby knuffade undan dem så hårt att de snubblade; när hon föll revs tyget i hennes blus sönder, men hon kom loss och sprang. De reste sig och följde efter, bönade henne att stanna och ropade hennes namn.
Mitt i tumultet ljöd Abbys skrik ur skolans högtalarsystem, förstärkt och utan hämningar:
—Jag heter Abby Hills och jag har stulit från min mamma fler gånger än jag har fingrar och tår!
Abby vände sig mot rektorsexpeditionen —på tredje våningen, rum 301—. Hon tog trappstegen två i taget för att stänga av högtalarsystemet, med vännerna efter sig; och vid varje avsats öppnades klassrummen: dörrar knuffades upp inifrån, elever kom ut med Abbys munnar öppna i huden, på kinden, axeln, pannan, följde efter henne och bad henne sluta, bad henne hålla munnen. Lärare anslöt sig till korridoren. En av dem, Henry, stilig och ganska ung, rusade ut ur sal 203. Han skrek:
—Säg det inte, säg det inte, Abby. Våga inte!
Följet växte, oordnade steg, överlappande röster. Alla rörde sig efter Abby och bad henne, med hennes egen röst, att stanna.
—Rektorn greps förra veckan för ett våldtäktsförsök.
Ryktena blev alltmer skandalösa och, helt utan filter eller varsamhet, pärlades korridoren av skvaller:
—Verónica gjorde abort förra veckan.
—Fröken Charlotte övergav sitt nyfödda barn.
Abby var redan på tredje våningen, nära dörren till rektorsexpeditionen, med det kalla handtaget i handen, medan ryktena fortsatte att trycka på bakifrån:
—Abby tog Lucianas pojkvän.
—Abby har talat illa om Henriettas bror, som har Downs syndrom.
—Abby har talat illa om Henriettas pappa.
—Abby har talat illa om Henrietta.
Hon stötte upp dörren, gick in och stängde den; hon släpade en möbel framför den för att spärra den inifrån. Oväsendet växte på andra sidan...
—Abby Hills tvingades ha sex med läraren Henry! —Bland rösterna trängde sig meningen in och slog sönder Abbys tidsuppfattning... Hon föll ner på golvet. Grät. Vek ihop sig och började be om ursäkt, om och om och om igen:
—Förlåt, förlåt... jag ville aldrig säga alla de där sakerna. Sluta nu, snälla. Jag vet inte vad ni vill mig —hon lät blicken vandra genom rummet—. Vem är där?! —skrek hon mot rektorns stol, som var vänd med ryggen mot henne. Hon såg mikrofonkabeln som sträckte sig från skrivbordet och förband kontoret med skolans alla högtalare och följde kabeln fram till stolen.
—Sluta nu —sade hon, och när hon vände stolen fanns ingen där.
—Abby Hills har varit en subba mot Henrietta Bowers.
Utanför fick slagen dörren att skaka.
—Håll käften. Stäng munnen —sade hon—. Backa!
Men hopen gav henne ingen ro. Abby började gråta igen:
—Förlåt... förlåt... förlåt mig. Jag ville inte. Jag ville inte —hon slöt ögonen.
När hon öppnade dem hörde hon ingenting längre. Oväsendet hade upphört. Hon flyttade undan möbeln, öppnade dörren och såg hela klassen gå lugnt genom korridoren; i ett hörn talade läraren Henry med en elev som lutade sig mot väggen; några elever passerade utan att ägna dem en blick.
Abby lugnade sig; hon kände sig trygg. Hon gick genom korridoren, där hennes vänner skrattade. Tittade på henne. Ropade på henne. De ville ha henne för sig själva... Men på vägen såg hon Henrietta Bowers med sin bror, som hon höll i handen, och då mindes Abby. Glöm det. Hon tvekade först. Låt det vara. Hon hade fått tillbaka sina vänner. Det räckte väl? Visst? Abby närmade sig med orden fortfarande ekande i huvudet:
«Abby Hills har varit en subba mot Henrietta»
—Den där förbannade... —mumlade hon och tog ett steg in i sin sista möjlighet—. Hallå, hallå... vad gjorde du? Det var du, eller hur? Vad var det? Någon drog? Din förbannade knarkare.
Henrietta vände sig om; Abby höjde armen och försökte ge henne en örfil. Det räckte med Bowers leende från öra till öra för att hejda henne.
—Kom, Charlie. Nu går vi hem —sade Henrietta och fortsatte gå.
I samma ögonblick hördes en röst, slät och slutgiltig, som skar genom luften:
—Hela Ridgeviewskolan har styckat Abby Hills.
Skvallerbyttan kände sin kropp bli till vind, vågor, ord utan linje som tråd för tråd lossnade ur hennes kropp... Hon vred på huvudet och såg sina vänner Verónica och Luciana, med tårar av förtvivlan rinnande ur ögonen. Och de där blodiga kläderna! Läraren Henrys var likadana: skjortan fläckad, han stod orörlig bland de andra. För något hade förändrats. Hon visste det. Hon hörde det... från det som återstod av hennes huvud:
—Hur många munnar behövde jag öppna i dig innan du teg?
Abby kastade sig till golvet. Hennes mänsklighet gav sig åt vinden. Åt viskningarna. Hon grät. Försökte samla ihop sig, men en ny mening var redan i omlopp...
—Abby Hills fuskade på provet i... —och hela hennes väsen andades in och ut genom munnen på flickan som slungade meningen ut i korridoren—... matematik! Meningen nådde sin punkt och Abby löstes upp mer och mer. Fragmenterad. Sönderbruten av ljudet. Styckad i muskler och hud som kastades upp i luften i en spiral medan smärtan blev ett med hennes nervösa existens.
—Abby Hills är en subba! —från bottenvåningen och dess omgivningar.
Hennes organ började dela sig. En del blev hängande i korridoren, en annan sträcktes mot parkeringsplatsen, en tredje mot toaletten. Ådror, hud, tarmar, allt utspänt, förlängt, uppdelat, medan rösterna fortsatte att dyka upp på olika platser i skolan.
—Hur många munnar behövdes för att tysta Abby Hills, lillebror? —ljöd det från skolans bakre utgång.
Varken andning eller skrik var längre möjliga; ju längre röstbärarna rörde sig, desto mer sträcktes hennes stämband, spända mellan väggar, dörrar och golvplattor... Tills Henriettas brors röst hördes från andra sidan skolan:
—Vem är Abby Hills? Varför talar de illa om Abby Hills? —frågade han oskyldigt.
Och flera skrik svarade, mångfaldigade, från hela byggnadens utkanter:
Abby Hills är en
Abby Hills är en Abby Hills är en
Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en
Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en Abby är en Abby Hills är en
Abby Hills är en Abby Hills är en Abby Hills är en
Abby Hills är en Abby är en Abby Hills är en
Abby Hills är en
Abby Hills är en
Abby Hills är en Abby
Abby Hills är en Abby Hills
Abby Hills är en Abby Hills är
Abby Hills är en Abby Hills Abby
Abby Hills är en Abby Hills bby
Abby Hills är en Abby y Hills
Abby Hills är en Abby Hills
Abby Hills är en Abby ills
Abby Hills är en lls
Abby Hills är en ls
Abby Hills är en är
Abby Hills är en är
Abby Hills är en
Abby Hills är en s
Abby Hills är en
Abby Hills
Abby s s
Hills
Är en
s
u
b
b
a
.
Och nu går det att finna Abby Hills överallt: i klassrummen, på toaletterna, på parkeringsplatsen, i andras strupar. Som ett rykte som vägrar dö. Men vid dagens slut... Du vet:
Det är bara rykten, Abby Hills.
Roberto Chu Maraví (Lima, 1999) är en peruansk författare och poet samt student i översättning och tolkning vid Universidad Ricardo Palma. Hans litterära universum förenar universell mytologi, mörk fantasy, språklig experimentlusta och en stark visuell känslighet.
Hans litterära bana har uppmärksammats i flera litterära tävlingar. År 2025 tilldelades han första pris i tävlingen NN för nya författare, arrangerad av tidskriften NN och PUCP, med Las castálidas en la punta de la lengua. Han erhöll även andra pris i den nationella tävlingen Después de las marejadas och fjärde plats i de interuniversitära blomsterspelen 2023 med Un Saturno enamorado. En av hans berättelser valdes dessutom ut av INCINE i Ecuador för en möjlig filmatisering.
Han har bland annat publicerat novellerna Telxínoe och Aracne i kulturtidskriften Cuenta Artes och medverkar i poesiantologin Valles silenciosos. Flera av hans noveller har även översatts till franska, vilket vittnar om den växande internationella räckvidden för hans verk och dess genomslag utanför den spanskspråkiga världen.
Comentarios